En hypoteksbank bildas

År 1858 tillsattes en kommitté för att undersöka landets ekonomiska ställning och föreslå förbättringar i det svenska finansiella systemet. I februari 1860 presenterades ett delbetänkande som bland annat innebar en omorganisation av hypoteksrörelsen med en centralisering av upplåningen till en gemensam hypoteksbank. De regionala föreningarnas inställning till detta förslag var inte obetingat positiv. Bland annat företrädare för Skånska hypoteksföreningen och Örebro läns hypoteksförening ansåg sig ha haft framgångar som självständiga enheter och menade därför att de inte behöva någon centralstyrning från Stockholm. Andra föreningar - som Östgöta hypoteksförening - välkomnade dock förslaget eftersom man ansåg att lånevillkoren blivit allt för betungade och att man skulle få fördelaktigare villkor om upplåningen hanterades centralt. Riksdagen gick också på finanskommitténs linje och förordade den nya organisationen och i april 1861 stadfästes inrättandet av Sveriges Allmänna Hypoteksbank.

Bakom utformningen av direktiven för den nya Hypoteksbanken stod en av den tidens mest inflytelserika politiker, finansministern och liberalen Johan August Gripenstedt.

Grunden för verksamheten utgjordes av särskilda förordningar för Hypoteksbanken och
föreningarna, vilka bidrog till att stärka obligationsköparnas och allmänhetens förtroende för rörelsen. I dessa reglerades bl a den solidariska ansvarigheten som innebar att föreningarna svarade för bankens förbindelser medan låntagarna i sin tur ansvarade för föreningarnas åtaganden. Organisationen fick karaktär av en inköpsförening där målet var att förse låntagarna - kooperationens medlemmar - med billigast möjliga lån.

Med den nya organisationen kom de tidigare delvis konkurrerande föreningarna att bli en del i en gemensam organisation, där varje förening arbetade inom sin givna region. Genom bildandet av ytterligare tre regionala hypoteksföreningar täcktes också hela landet av den nya organisationen.

Hypoteksbankens upplåning på den internationella kreditmarknaden kom redan från starten att präglas av en långsiktighet. De första obligationslånen placerades på den tyska marknaden - framför allt på hamburgmarknaden där kunskapen om svenska ekonomiska förhållanden var störst - och hade inte sällan en löptid på över 20 år. Detta var en tydlig förändring jämfört med den upplåning som de lokala föreningarna bedrivit under 1840- och 50-talen. Huvuddelen av dessa organisationers upplåning hade utgjorts av sex månaders uppsägbara obligationer. Mot detta ska ställas en utlåning till de enskilda jordbrukarna som inte sällan hade en 40-årig amorteringstid. Med den nya upplåningsstrategin nåddes en bättre överensstämmelse mellan upp - och utlåning och stabiliteten i verksamheten ökade som en följd av detta. Ett kvarstående problem var dock att obligationslånen ofta bara kunde placeras med omfattande kapitalrabatter, d v s underkurser på obligationer.