Förhistorien och den första hypoteksföreningen

Under början av 1800-talet stod det svenska jordbruket inför en omvandling, vilket ställde krav på en förbättrad kapitaltillförsel. Frågan var högaktuell 1833 då professorn i botanik och praktisk ekonomi vid Lunds universitet Carl Adolph Agardh i en skrift föreslog inrättandet av lokalt anknutna hypoteksinrättningar som hade till syfte att förse jordbrukare med krediter mot inteckning i jordbruksfastigheter. Särskilt intresserade sig Agardh för jordbruksnäringen i Skåne och det var också där som den första svenska hypoteksföreningen bildades 1836. Under 1840-talets senare del tillkom fyra regionala hypoteksföreningar och i början av 50-talet ytterligare två. De sammanlagt sju hypoteksföreningarna hade alla skapats som privat organiserade kooperativa kreditanstalter utan statligt stöd. Detta innebar att man i verksamheten inte strävade efter vinst. Räntorna på de lån som beviljades kunde som en följd av detta sättas i princip på samma nivå som upplåningsräntorna. Kostnaderna för förvaltningen täcktes av särskilda bidrag som inte bakades in i räntan utan redovisades separat.

Bakom bildandet av dessa föreningar låg framför allt en önskan om att ersätta jordägarnas äldre korta skulder till mäklare och privata bankirer med mer långsiktiga och bundna lån. I riksdagen blev dessa regionala hypoteksföreningar impopulära eftersom mindre jordägare ofta utestängdes från kreditgivning. Hypoteksföreningarna kritiserades också för att ha en allt för nära relation till affärsbankerna och för att de alltmer också fungerade som banker. Under 1850-talet ökade böndernas misstro mot de regionala föreningarna och när läget på den internationella upplåningsmarknaden försämrades 1856-57 - med högre räntor och upplåningsproblem - blev följden att utlåningen minskade drastiskt samtidigt som kapitalbehovet efter dåliga skördar var stort. Mot denna bakgrund uppfattades det som nödvändigt att omorganisera hypoteksrörelsen.