Fred och fortsatt omvandling av jordbruket

I och med jordbruksregleringen hade statsmakterna på ett aktivt sätt ingripit på jordbruksmarknaden och även efter det andra världskriget kom den statliga politiken påtagligt att påverka hypoteksrörelsen. En viktig utgångspunkt för den statliga politiken under 1940- och 50-talen var den omvandling av svenskt näringsliv som förestod. En viktig del av statens hantering av jordbruket var 1947 års jordbrukspolitiska beslut som syftade till att skapa förutsättningar för ett långsiktigt bärkraftigt jordbruk, vilket bland annat innebar en intensifierad rationalisering. För att stimulera denna omvandling ställde staten upp med garantier för lån, vilket eliminerade en stor del av kreditgivarnas risk.

Den förväntade sysselsättningsminskningen inom jordbruket skulle kompenseras av anställningar inom både industri- och tjänstesektor. Denna omvandling av landets näringsstruktur krävde omfattande kapitalresurser och för att säkra kapitaltillgången till dessa prioriterade projekt tillgreps en detaljerad styrning av obligations- och kreditmarknaderna - den så kallade riksbanksregleringen.

Genom att riksbanken köpte Hypoteksbankens obligationer till räntenivåer under marknadsräntor, var det möjligt att bibehålla den lågräntepolitik som statsmakterna ville skulle innefatta även jordbrukskrediter. Även om lån till jordbruket intog en prioriterad ställning i den statliga kreditpolitiken fick dock inte Hypoteksbanken agera fritt. De kreditrestriktioner som tillämpades under 1950-, 60- och 70-talen innebar periodvis en högst påtaglig begränsning av föreningarnas utlåning. År 1957 gick detta så långt att de aktörer som var inbegripna i kreditgivningen till jordbruket i en skrivelse till Konungen bad om ökade möjligheter för att möta den stigande efterfrågan på krediter - det vill säga man ville få möjlighet att emittera mer obligationer. Denna begäran fick dock ingen effekt utan kön för hypotekslån snarast ökade. I stället var obligationsutgivningen till förmån för bostadsbyggandet prioriterad. För att i någon mån kompensera Hypoteksbanken tilläts dock banken under slutet av 1950- och början av 60-talet låna upp kapital på penningmarknaden i form av femåriga obligationer.

Under 1961 lättades regleringen och Hypoteksbanken fick åter fritt ge ut obligationer på den långfristiga marknaden och som en följd av detta ökade både upplåning och utlåning snabbt. I samband med det så kallade idiotstoppet - då alla riksbankens styråtgärder användes - i slutet av 1960-talet återkom dock restriktionerna för bankens obligationsutgivning och under perioden 1970-1985 var denna utgivning åter föremål för kraftiga restriktioner, vilket skapade en flerårig kö av lånesökande.

Riksbanksregleringens restriktiva effekter bidrog också till att relationen mellan aktörerna på marknaden stabiliserades. Hypoteksföreningarna hade under 1910-talet svarat för drygt 30 procent av den sammanlagda direkta kreditgivningen till jordbruket, men tappade under 1920-talet något både till sparbanker och jordbrukskassor, för att under 1930-talet ligga runt 25-26 procent av kreditvolymen. Sin starkaste position hade Landshypoteksrörelsen i de rikaste jordbruksbygderna som Östergötland, mälarområdet och Skåne, medan man i Dalarna och Norrland hade en förhållandevis liten marknadsandel.

Under regleringsekonomins tid - 1950-, 60- och 70-talen - var det socialdemokratiska inflytandet i Hypoteksbanken garanterat bland annat genom att ordföranden i styrelsen. Mellan 1943 och 1962 var riksdagsledamoten och den förre ministern Rickard Sandler ordförande och han efterträddes av 1962-1979 av Gösta Netzén som också varit minister i en socialdemokratiska regering innan han 1961 utnämndes till landshövding i Malmöhus län.