Landshypotek på den avreglerade marknaden

Riksbanksregleringen hade framför allt tillkommit för att vinkla kreditflödena till prioriterade sektorer, men kom alltmer att användes för att motverka konjunktursvängningar. Vid högkonjunkturer var regleringarna hårda, medan de under lågkonjunkturer var betydligt mildare. Då avregleringen av kreditmarknaden inleddes 1983 var detta framför allt ett resultat av den svenska ekonomins anpassning till omvärlden, men också ett tecken på att det inte längre var möjligt att styra marknaden genom riksbanksregleringens åtgärder.

Avregleringen fick i första hand effekter för spar- och affärsbanker, men även Hypoteksbanken berördes av den ändrade regleringspolitiken. En första förändring kom redan 1983 då Hypoteksbanken fick rätt att skaffa kapital för sin verksamhet genom andra skuldförbindelser än obligationer. Detta blev ett viktigt komplement till den prioriterade obligationsemittering som riksbanken satt till högst 1500 miljoner kronor per år.

En viktig förändring inträffade vidare 1985 då placeringsplikten för kreditmarknadens aktörer avskaffades. Detta gjorde att det inte längre var självklart att obligationer kunde säljas på marknaden. Redan på hösten 1985 fick Hypoteksbanken problem med att placera sina obligationer och för att göra dem mer attraktiva introducerades obligationer som mer överensstämde med marknadsaktörernas preferenser.

I december 1986 avreglerades obligationsmarknaden genom att försäljningen av prioriterade obligationer avskaffades, vilket medförde att de subventioner av räntan som staten tidigare medgivit ersattes av marknadsanpassad ränta. På den avreglerade marknaden introducerades också nya typer av obligationer med kortare löptid och så kallade nollkupongare. Hypoteksbankens upplåningspolitik ändrades också påtagligt under slutet av 1980-talet och under 90-talet till att bli mer kortsiktig bland annat genom att penningmarknadens nya instrument utnyttjades.

Denna avreglering fick emellertid även andra konsekvenser. På några års sikt eftersom man både på ut- och upplåningsmarknaderna skulle tvingas konkurrera med fler aktörer, som till exempel sparbankernas Jordbrukskredit AB och föreningsbankernas Agro Jordbrukskredit AB. För att nå ut till kunderna krävdes därför mer omfattande marknadsföringsåtgärder och en mer aktiv lokal verksamhet. Den egna försäljningsorganisationen utvecklades därför och Hypoteksbanken blev mer synlig. Vid sidan av låga räntor värdesatte nämligen låntagarna framför allt en bättre tillgänglighet hos Hypoteksbanken.

Parallellt med att upplåningsmarknaden förändrades utvecklades också utlåningen. Landshypotek fick under senare delen av 1980-talet, liksom andra kreditinstitut rätt att bevilja korta lån, ge lån till arrendatorer och använda sig av annan säkerhet än inteckning.