Världskrig och jordbruksreglering

Under första världskriget steg priserna på jordbruksprodukter avsevärt, vilket gynnade lantbrukarna. Inflationen gjorde också att många jordbrukare utnyttjade situationen för att betala tillbaka de krediter som man tidigare erhållit, samtidigt som behovet av nya lån var begränsat.

Den turbulenta utvecklingen på finansmarknaden efter första världskriget gjorde dock att förhållandena på marknaden förändrades snabbt. Den inflation som präglat ekonomin sedan 1914 förbyttes under sommaren 1920 i en snabb deflation. Omställning från krigs- till fredsproduktion gjorde att utbudet av varor på den internationella marknaden ökade snabbt. Deflationen i samhället bidrog också till att lantbrukarna så långt som möjligt försökte undvika att ta nya lån. Först när penningvärdet stabiliserats 1923 ökade Hypoteksbankens upplåning och föreningarnas långivning.

Läget för det svenska jordbruket förändrades påtagligt under 1920-talet. Den intensivare boskapsskötseln, men också landsbygdens elektrifiering och den ökade användningen av traktorer och mekaniska redskap innebar att investeringsbehovet växte.

Under början av 1930-talet blev dock det svenska jordbrukets problem än mer allvarliga på grund av de fallande världsmarknadspriserna. För att komma tillrätta med dessa problem sökte statsmakterna via prisstyrning och andra åtgärder - jordbruksregleringen - att förbättra situationen för jordbrukarna. Med tanke på lågkonjunkturen och den höga arbetslösheten i början av 1930-talet betraktades det som omöjligt att låta prisfallet på jordbruksprodukter resultera i en ytterligare neddragning av den svenska jordbrukssektorn.

Dessa åtgärder bidrog - tillsammans med en höjning av belåningsgraden från 50 till 60 procent - till att öka lantbrukarnas intresse för att investera och från mitten av 1930-talet steg efterfrågan på krediter från hypoteksföreningarna åter något. Föreningarna fick från 1935 också möjlighet att förmedla lån upp till 75 procent av taxeringsvärdet genom en nyinrättad statlig fond. Den omfattande upplåningen under 1930-talets senare del kunde också ske till betydligt gynnsammare räntor än tidigare - tre procent och för vissa lån till och med något därunder - vilket gjorde att utlåningsräntorna kunde sänkas.

Vid denna för hypoteksföreningarna känsliga tid var liberalen och den förre statsministern Nils Edén ordförande i Hypoteksbanken.