Landshypoteks historia möter du flera historiska och ekonomiska begrepp. Här presenteras några av dessa historiska och nutida begrepp mer noggrant.
Kapitalmarknaden i Hamburg
Kapitalmarknaden i Hamburg var under 1800-talet av stor betydelse för såväl svenska staten som olika kreditinstitut. I Hamburg skedde bland annat en stor del av riksgäldskontorets upplåning. Under senare delen av 1800-talets utvecklades Sverige - främst genom den ökade statliga upplåningen - till ett av världens mest skuldtyngda länder mätt per capita. Bakom denna upplåning låg framför allt upplåningen för investeringar i samhällets infrastruktur som till exempel järnvägar.
Även för affärsbanker och andra kreditinstitut var Hamburg en viktig marknad. Där kunde man låna upp kapital men också genomföra viktiga internationella transaktioner som att diskontera växlar eller göra valutaaffärer. Bland de kreditföretag som utnyttjade Hamburgmarknaden var också Sveriges Allmänna Hypoteksbank.
Skiftesrörelser
Europas agrara revolution under 1700-talet sökte man komma till rätta med splittringen av böndernas ägor genom så kallade skiftesrörelser. I Sverige fick denna rörelse sin start under 1740-talet, främst tack vare lantmätaren Jacob Faggot. Han propagerade för en radikal skifteslösning där varje bonde skulle besitta endast ett landområde. Den första svenska skiftesreformen 1749 - storskiftet - stötte snabbt på motstånd eftersom en hel by måste komma överens innan reformen kunde genomföras. Under senare delen av 1700-talet och under 1800-talet kom därför ytterligare skiftesreformer. Den sista av dessa var laga skiftet 1827.
kiftesrörelserna ledde till att byarna upplöstes och att gårdarna i stället lades i närheten av den mark man hade att bruka. Genom att brukningsenheterna blev mer rationellt utformade kunde produktiviteten för den enskilda brukaren höjas. Detta innebar i sin tur att arbetskraft kunde frigöras för en ökad nyodling.
Missväxterna 1867-68
Den sista stora hungersnöden i Sverige sammanföll med missväxterna 1867-68 och drabbade särskilt det inre av Norrland. Detta var innan järnvägsnätet var utbyggt, vilket innebar att det var svårt att transportera livsmedel till de värst drabbade områdena. Dåliga skördeår förekom även därefter, men de nya och förbättrade kommunikationerna begränsade de negativa effekterna.
Jordbruksregleringen
Syftet med Jordbruksregleringen var i första hand att frigöra den svenska hemmamarknaden från de låga världsmarknadspriserna, Målet var således inte i första hand att minska produktionen utan att garantera att jordbrukarna kunde få sin utkomst tryggad. De första åtgärderna vidtogs redan 1930, men det var först efter valet 1932 och "kohandeln" mellan socialdemokraterna och bondeförbundet som stödåtgärderna fick sin slutliga utformning. För att nå de uppställda målen utnyttjades ett flertal olika regleringsåtgärder - som till exempel importkontroll, prisregleringar och producentbidrag - vilka sammantaget innebar att hela jordbrukssektorn undandrogs de marknadsmässiga styrmekanismerna. En viktig bestående effekt av jordbruksregleringen var också etableringen av starka producentkooperativa organisationer inom jordbrukssektorn.
Efter andra världskriget infördes en ny typ av jordbruksreglering i och med 1947 års jordbrukspolitiska beslut. Den nya jordbrukspolitiken hade som målsättning att jordbrukarnas lönenivå skulle vara jämställd med industriarbetarens, vilket medförde att mellankrigstidens pris- och importregleringar till stor del bibehölls. Det ansågs emellertid också nödvändigt att sänka produktionskostnaderna, vilket åstadkoms genom att staten understödde en strukturrationalisering av jordbrukssektorn. Den nya jordbrukspolitiken innefattade även ett produktionsmål, då man inom landet inte skulle producera mer än vad som kunde avsättas på hemmamarknaden. För att stödja denna jordbruksomvandling bildades 1948 en särskild lantbruksorganisation med den centrala lantbruksstyrelsen och länsvisa lantbruksnämnder.
Jordbrukskassorna
Jordbrukskassorna hade visserligen som huvuduppgift att tillhandahålla rörelsekrediter för jordbrukarna men började också successivt att ge långsiktiga inteckningskrediter med rörlig ränta. I och med riksbanksregleringen blev det dock allt tydligare att aktörerna genom ett gemensamt agerande måste lösa jordbrukets kreditproblem, även om det innebar samarbete. Kontakterna intensifierades framför allt mellan hypoteksrörelsen och jordbrukskassorna, vilket bland annat resulterade en tydligare marknadsuppdelning mellan aktörerna där jordbrukskassorna hanterade inteckningslån mot rörlig ränta medan hypoteksrörelsen beviljade krediter med fast ränta.
Avregleringen av kreditmarknaden
Avregleringen av kreditmarknaden (riksbanksregleringen) berörde alla aktörer på den finansiella marknaden, men framför allt påverkades det traditionella bankväsendet med affärsbanker, sparbanker och föreningsbanker. Vid sidan av avskaffandet av emissionskontrollen för obligationer innebar avregleringen även att:
- Ränteregleringen - det vill säga riksbankens angivande av in- och utlåningsräntor - ersattes av rekommendationer 1983 och avskaffades helt i maj 1985.
- Utlåningstaken för banker och regleringen av finansbolagens utlåning avskaffades i november 1985.
- Kreditinstitutens upplåning i riksbanken mot straffränta avskaffades i november 1985. Instituten hade tidigare varit hänvisade till denna upplåning om de inte hade tillräckligt med likvida tillgångar för att svara mot riksbankens bestämmelser.
- De sista delarna av kreditinstitutens placeringsplikt - det vill säga tvånget på framför allt banker och försäkringsbolag att köpa bostadsobligationer - avskaffades 1985.
- Valutaregleringen som styrde
- Valutaregleringen som styrde kapitaltransaktionerna mellan Sverige och utlandet började successivt att avskaffas från 1985 och försvann helt 1990.