Sommarprofilen: Erika Åberg lockar fram kärleken till gamla hus

Ett hem handlar inte om prylar, utan om att hitta ro. Det säger Erika Åberg, vår mest folkkära byggnadsvårdare. Semestern tillbringar hon på gården utanför Gävle. I sommar planerar hon ett orangeribygge. Och passar på att njuta av den underbara doften av linolja.

Erika_hus600.jpg

Erika Åberg sitter i sekelskiftesvåningen i stenstaden i Gävle där hon och maken Björn sedan något år tillbaka delar kontor. Utanför fönstret brusar staden med förväntansfull fredagsenergi.

Erika är mitt i inspelningen av en ny säsong av SVT:s programserie ”Det sitter i väggarna”. Rollen som programledare har gjort Erika Åberg rikskänd och hennes dagar är bråda. Parallellt med tv-jobbet skriver hon krönikor i Gårdar & Torp och reser runt i landet och föreläser om byggnadsvård. Hon har 45 000 följare på sitt instagramkonto och till hösten släpper hon sin första bok.

När tidskriften Elle Decoration i vintras gav Erika priset som ”Årets inspiratör” förstod hon att hon nått ut. Hon blev förstås glad, men
också överraskad.
– Jag som alltid har gått omkring och känt mig som en nörd. Nu känner jag mig förstådd, säger Erika Åberg. Priset är ett bevis på människors allt större intresse för byggnadsvård.

TV-jobbet, en lyx

På papperet är ”Det sitter i väggarna” knappast en given publiksuccé. Men programmet, där Erika och historikern Christoffer O’Regan (som nu efterträds av Antikrundans Rickard Thunér) lyfter fram historien i gamla hus, tycks väcka något i folksjälen. Landsbygdens historia fascinerar. Erika tycker själv att jobbet är ”otroligt lyxigt”.
– Det är fantastiskt att få möta människor hemma i köket. Att se deras kärlek till huset växa när vi lyfter fram historien och hjälper dem att restaurera.

Erika Åbergs hem

Färdig med egna huset

I tidningsreportage har man kunnat följa Erika och Björns restaurering av gården Högbo i byn Lågbo en bit utanför Gävle. Läsa om hur de rivit ner väggar och golv, undersökt husets årsringar och vartefter skapat ett modernt
hem i den över hundra år gamla byggnaden. Men nu är denna journalistiska vinkel stängd. För någon månad sedan gjorde Erika och hennes man high-five, de var färdiga med restaureringen av huset.
– Vi hade en tioårsplan. Det tog 12, vilket väl ligger inom felmarginalen, säger Erika och skrattar.

Började med en skoluppgift

Erikas intresse för gamla hus väcktes under en fotouppgift i gymnasiet.
– Det var första gången jag verkligen tittade på ett hus. Ett slitet hus där putsen fallit ned så att man såg teglet. Jag tyckte det var så vackert i all sin bedrövlighet.

Erika, som växte upp i ett 70-talsradhus utanför Gävle, gick hem och frågade farfar som var murare hur man ”lagade gamla hus”. Så småningom utbildade hon sig till byggnadsantikvarie och fick jobb på Länsmuseet  Gävleborg. Efter 11 år lämnade hon tjänsten för att bli frilans, ett tufft beslut för en självutnämnd trygghetsnarkoman som Erika. Bara en vecka efter beslutet ringde SVT. De sökte en ung kvinnlig byggnadsvårdare och hade läst Erikas blogg och artiklar. När hon fick frågan om att bli programledare sa Erika först nej.
– Jag hade inte lust att bli ett ansikte för byggnadsvården. Men TV-människorna var så avslappnade och roliga, så jag kände att det var
ett sammanhang där jag ville vara med.

Erika_fasad600.jpg

Nytt intresse för byggnadsvård

Förr var byggnadsvårdare en yrkeskår som många såg som bakåtsträvare. Så när Erika i februari fick ta emot Elles utmärkelse var det en händelse som berättar något om vår tid. Sedan hållbarhet seglat upp på världens agendor har också respekten och intresset för människor med kunskap i ämnet ökat.
Erikas hjärta slår lite extra för byggnader från sent 1800-tal och 1930-talets funkis.
Hennes man Björn har andra favoritstilar. Så för att restaureringen av Högbo inte skulle bli i en maktkamp, valde paret att låta arbetet utgå från olika värdeord.

– När vi gjorde köket var ordet ”prestigelöst”, säger Erika.

De lät huset visa dem vägen. De gjorde titthål i väggar, golv och tak och fann spegeldörrar, pärlspont, skurgolv och handhyvlade bjälkar. Utifrån husets återfunna årsringar skapade paret ett nytt gemensamt hem.

Hemmet – en filosofisk fråga

Erika har genom åren hunnit fundera mycket över begreppet ”hemma”. Vad är hennes definition av ordet?
– Det är ju en filosofisk fråga. Det handlar inte om prylar. Hemmet ska vara en plats där du hämtar energi och inte behöver känna oro. Ett ställe där du har rätt att vara. Det är tyvärr inte något självklart för alla. Tänk bara på alla
människor i storstadsregioner som tvingas flytta runt mellan olika andrahandsboenden. När barnen ännu var små och restaureringen av huset pågick för fullt, då kände Erika inte att det var avkopplande att komma hem.

– Det var som om allt och alla – hemmet, barnen och min man – skrek ”ta hand om mig” så fort jag klev innanför dörren. Jag kunde inte se slutet i tunneln.

Nytt projekt, ett orangeri

Men det var då. Nu har Erika och hennes man nya planer. Inte oväntat handlar det om ett nytt byggprojekt.
– Vi ska bygga ett orangeri! I höst röjer vi marken och nästa år ska vi resa bygget. Det är många fönster att ta hand om. I sommar kommer jag stå med hörlurarna på och lyssna på Sommar i P1 och skära glas under äppelträden.

Artikeln är ett utdrag från tidningen Ett rikare liv - läs hela numret digitalt här