Från mjölkbönder till ostmästare – och jazzkonserter i kohagen

Vägen till ostmakeriet har inte varit spikrak. Pär och Johanna Hellström började som mjölkbönder på Johannas hemgård i byn Tarsmyran utanför Skellefteå på 1980-talet. Men framtiden på gården såg mörk ut.

– Vi hade en gård där vi inte riktigt såg utvecklingsmöjligheter, så vi ville gärna hitta andra vägar, berättar Johanna.

Och andra vägar blev det. Pär och Johanna, som har ett stort matintresse, provade på allt från att odla jordgubbar till att röka lammkött. De trivdes med livet på landet men kände att de inte hittat rätt.

De föll för det franska hantverket

För 15 år sedan kom vändpunkten. Genom Eldrimner, nationellt resurscentrum för mathantverk, fick de möjlighet att resa till Frankrike. Landet som är känt som ostens mecka blev en ögonöppnare och stor inspirationskälla.

– Vi hade aldrig gjort ost, men mycket annat hade vi varit självförsörjande på. När vi besökte små mejerier runtom i Frankrike och började nosa på ämnet blev det genast mycket intressant. Vi byggde om vår gamla ladugård till ett mejeri, berättar Pär.

Sedan dess har det handlat om övning och uthållighet. Pär förklarar att det inte finns något gyllene recept på hur man gör ost. Man lär sig en metod och tränar. Fermentering, mjölksyrabakterier, mögel och lagring måste stämma.

– Det tar år att lära sig, men det är väl också det som är tjusningen i utmaningen, säger Pär.

Nobelfesten och SM i Mathantverk 

I dag har Pär och Johanna 37 mjölkkor och driver sitt prisbelönta mejeri vid sjön Storkågeträsket. Här förvandlas mjölk från deras kor till hantverksostar som lockar både gourmander och nyfikna resenärer. Sortimentet sträcker sig från hårdost och blåmögelost till stek- och grillost samt kaffeost – en norrländsk tradition där man lägger en bit ost i kaffet och njuter när den mjuknat.

Att deras ostar har fått glänsa på Nobelfesten är ett bevis på hantverkets höjd. Senast kammade de hem tre guld, ett silver och två brons på SM i Mathantverk – ett av gulden gick till kaffeosten.

Smärta – en stor del av arbetet 

Bakom framgången ligger hårt arbete. På sin hemsida skriver Pär och Johanna att de vill förmedla "hjärta och smärta" – en ärlig bild av lantlivet, inte en romantiserad version.

– Det känns fel att kommunicera att det bara är gulligt, vi vill visa livet som det är, berättar Johanna och fortsätter. Att bo på landet och ha igång verksamheten i alla väder har inte varit lätt. Det kräver uthållighet. Arbetet tar aldrig paus – djuren måste alltid tas om hand, oavsett väder eller situation.

– När det är skarpt läge måste vi improvisera. Men det är hjärtat som gör att vi tycker att det är värt det, avslutar Johanna.

Vikten av att minimera svinn

För Pär och Johanna är hållbarhet inte ett projekt, utan ett sätt att leva. De arbetar i kretslopp, minimerar svinn och tar vara på allt från mjölk till gödsel.

– Vi har alltid tänkt: vad kan vi göra med det vi har? Det är både miljömässigt och ekonomiskt hållbart. Hållbarhet handlar också om att producera mycket med de resurser man har, säger Pär.

Jazz i kohagen

Pär och Johanna berättar vidare att de inte bara vill sälja ost, de vill gärna skapa en hel upplevelse. En av deras söner driver ett bageri i Stockholm, men på sommaren kommer han hem och öppnar sommarbageri på gården. Då arrangeras också kulturevenemanget jazz i kohagen, som lockat uppemot 300 besökare.

– Det är en grej för bygden. Det är jättetrevligt – korna tycker det är rätt kul också. Och för oss är det en fantastisk möjlighet att sälja ost direkt från gården, berättar Johanna.

Trots utmaningarna råder ingen tvekan om att Pär och Johanna trivs med tillvaron.

– Vi har valt att fortsätta med det här livet för att det är så härligt, säger Johanna.

Experimentostar till fikan

Och framtiden? Blir det några nya ostar?

– Vi äter ost jämt, varje dag. Vi som jobbar här brukar fika två gånger om dagen och då är det ost som gäller. Ibland blir det experimentostar som vi testat att ta fram för att se om det är något vi kan utveckla vidare.

När det gäller framtiden är förhoppningen också att gården lever vidare inom familjen. Dottern har visat intresse.
– Vi jobbar på det, det är en process som får ta sin tid, avslutar Johanna.

Bilden i artikeln är tagen av fotografen Caroline Vlietstra.