Medlemsporträttet: Möt kulturjordbrukaren och författaren Nina Östman

Finns facit till en mer hållbar livsstil i vår egen historia? Det menar Nina Östman som driver kulturjordbruk på en Hälsingegård utanför Alfta. Här föder hon upp utrotningshotade lantraser, och inspirerar besökare till en mer hållbar livsstil.

Det våras i Hälsingland. På Hälsingegården Per-Anders i byn Långhed några kilometer norr om Alfta gör sig Nina Östman redo för en ny säsong. Genom åren har Nina varit med och förlöst omkring 550 lamm och hon
vet att veckorna efter lamning kommer att bli intensiva. De nyfödda liven behöver tillsyn dygnet runt.

Gården är Nina Östmans livsprojekt. Tillsammans med sin ex-man tog hon över den i slutet av 00-talet. Idag sköter hon driften själv med hjälp av en djurskötare. Ett tufft jobb. Nina söker nu både nya medarbetare och affärspartners. Det är nödvändigt för att hon ska kunna fortsätta följa sitt kall – att visa upp en levande Hälsingegård och inspirera till en mer hållbar livsstil.

Föder upp utrotningshotade lantraser

Med stöd av Jordbruksverket och tillsammans med olika organisationer föder Nina upp flera utrotningshotade lantraser. Förutom Helsingefår finns här också Fjällnära ko, Hedemorahöns, Linderödssvin och Gotlandskaniner. Djuren på gården är en levande genbank. Arbetet med dem syftar i slutänden till att bevara arternas ursprungliga karaktär och egenskaper för framtiden.

I trädgården och på de fem hektar odlingsmark som hör till gården odlar Nina äldre sorters grödor och växter – även detta sker i samarbete med olika organisationer och syftar till arternas bevarande.

Ko betar på äng

Alltid något på gång

Som alla småbrukare behöver Nina vara uppfinningsrik. Det krävs entreprenörskap för att livet på gården ska fungera. Hon säljer lammskinn till Stockholms snofsigaste inredningsbutiker och levererar kött till huvudstans
bästa krogar – mästerkocken Mathias Dahlgren på Grand Hotell serverade nyligen en Fjällnära tjur från Ninas gård.

I samband med intervjun ser Nina fram emot att ta emot en leverans hö som en generös jordbrukare utanför Stockholm donerat till henne. En tjur hon haft till låns ska tillbaka till sin ägares gård i Dalarna. Och så ska
hon sälja en av sina egna tjurkalvar för avel. Köparen finns på en småskalig självhushållsgård i Värmland.

Nya planer trots pandemin

Normalt är turism en viktig del av gårdens verksamhet. På sommaren brukar Nina ta emot boenden och anordna kurser, bland annat i småskalig djurhållning, hantverk och byggnadsvård. De delarna av verksamheten påverkas nu förstås av pandemin. Sommaren 2020 tog Nina bara emot några enstaka besökare och höll stängt i caféet. Hur det blir i sommar återstår att se. Nina planerar trots allt att omvandla det gamla garaget och vedboden till gårdsbutik. En första punkt på en lång lista med drömprojekt.

  – Jag söker en fäbodvall där djuren kan beta. Och så önskar jag mig ett växthus, så att jag kan jobba mer professionellt med att odla gamla växter, säger Nina Östman.

I grunden är Nina fotograf, författare och konstnär. Yrkesroller som hon idag ger uppskattningsvis halva sin tid åt. I sina artiklar och böcker ägnar hon sig oftast åt samma ämnen som i sitt arbete på gården – samspelet
mellan människa, djur och natur. Hon menar att svaren på en mer hållbar framtid finns i vår gamla bondekultur.

  – Många skulle säkert kalla mig för drömmare. Men jag menar att Sverige måste bli mer självförsörjande när det gäller livsmedel och satsa mer på småskaliga jordbruk.

Hur självförsörjande är du idag?
  – Inte helt. Vi är självförsörjande på kött, ägg, potatis och grönsaker. Om jag köper kött, så gör jag det av en bonde i närheten. Jag går helst inte till affären. Jag har planer på att börja mjölka djuren och kanske sälja mjölken direkt från gården.

Vad kan vi lära av historiens bönder?
  – Innan storbrukens tid fanns en helhetssyn som jag anser har gått förlorad. En bred kunskap som omfattade allt – jordbruk, odling och djurskötsel. På morgonen skickade bönderna ut djuren för att beta i skogen. Det var därifrån näringen kom. Djurens avföring spreds sedan hemma på åkrarna. Spannmålet från åkern blev gröt, bröd och annat som kom både människor och djur till nytta. Med andra ord ett cirkulärt flöde som jag menar att vi bör hitta tillbaka till.

Vad är det bästa och sämsta med att driva gården?
  – Det bästa är friheten. Att få vara nära djuren i den vackra naturen och kunna bestämma över sin egen tid. Utmaningen ligger i att lyckas kompromissa mellan visioner och verklighet.

 

Medlemsporträttet är hämtat ur medlemstidningen Medlemsaktuellts majnummer 2021 (pdf).

Om Hälsingegården Per-Anders

Plats: Byn Långhed 6 km norr om Alfta i Hälsingland.
Drivs av: Nina Östman, idag med hjälp av en djurskötare.
Lantraser: Helsingefår, Fjällnära ko, Hedemorahöns, Linderödssvin och Gotlandskanin. Den som vill kan stötta
djurskötseln genom att bli fodervärd.
Växtodling: Rabarber, röda och svarta vinbär, krusbär, hallon och jordgubbar samt äldre sorters växter. Ekologiskt och biodynamiskt.
Mark: 5 hektar betesodling, tidvis äldre sorters spannmål.
Turism: Boende, kurser och gårdsbutik.
Följ gården: Hälsingegården & Lammkatedralen finns på Facebook, Instagram och halsingegarden.se

Det finns fler så kallade Hälsingegårdar i Långhed. Två är världsarvsklassade enligt Unesco. Ninas gård är ingen världsarvsgård men har k-märkning. Den är också den enda riktigt levande Hälsingegården.

Läs mer

147 miljoner i återbäring till hösten

Läs mer
Läs mer

Fastränteplacering: Ett förmånligt sparande för dig som medlem i Landshypotek

Läs mer
Att äga sin egen bank

Varför är det viktigt att äga sin egen bank?

Att äga sin egen bank